Jag märker att jag gör som jag gör mest. Går ut glest mellan gångerna, bara för att upptäcka att jag inte ser något i det precis som jag insåg gången innan. Felen. Man går ut och väntar. Sitter av tid. Skriker sig hes i ett försök till samtal. Absolut perfekt till att ägna sig åt people watching. Men när klientelet förpassar sig till en homogen skara med vita skjortor, backslick och Jeans, försvinner även det. Jag bloggar för att få lite avstånd. Inser att konserter, mingel med räkor och mindre hemmafester/parkfester är min jazz. Här finns inget utrymme för något annat än socialt inarbetade strukturmönster utan överraskningar. Men sen kommer det dåliga samvetet. Jag är ju ute med Min skara människor. Dom jag spenderar mest tid med. Dom som inte mäter mig med blicken eller dömer. Men det är svårt att ignorera det andra runtomkring när svetten hänger tung i luften och blandas med lukter av utspillda söta drinkar, parfymer och öl. Men så händer det. Hälften av oss vill gå hem. Myra, tebe stannar. Så vi vandrar hem i en sval majnatt och när vi kommer hem är tystnaden avslappnad och total. Det enda som hörs är gnisslet av fjädrarna i en rubiks kub när den vrids runt. Om och om igen, tills löpningen är funnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar